Rädd för att misslyckas? Lär dig falla mjukt

Jag har inte misslyckats
Jag har bara testat 10 000 sätt som inte fungerar.
Thomas Edison

Ett uttjatat citat.
Klokt. Men uttjatat.

Varför börjar jag då min text med ett citat som jag tror att de flesta av oss har hört allt för många gånger?

För att provocera?
Ja, i viss mån men helst vill jag tydliggöra något som ofta händer mig som självkritisk.

När jag hör kloka ord kan huvudet nicka instämmande medan hjärtat reser sig i ett vresigt ”nej”. Jag förstår och bejakar innebörden av det som menas men går samtidigt i försvar eftersom jag ännu inte lyckats införliva det som verkar så klokt och vettigt i mitt eget liv. Jag blir helt enkelt irriterad för att jag inte lever som jag borde.

Kan du känna igen dig i det? Att allt som du VET vore bra för dig blir som en enda käftsmäll av självkritik när du bli påmind om att du inte GÖR som du VET?

Kunde tänka mig det.

Låt oss ta det här med att misslyckas till exempel. Vi är helt på det klara med man måste misslyckas för att lyckas. Precis som Edison säger. Trots detta, trots att vi VET att det är så, dömer vi oss själva skoningslöst när ett misstag begås. Och inte nog med det. Vi tar sedan en extra sving mot vårt inre när vi upptäcker att vi är allt för dömande mot oss själva och inte förmår ta till oss något så enkelt som att kunna tillåta sig att misslyckas.

Men är det så enkelt som Edison ger sken av?
Är det verkligen så simpelt att det kan fångas med ett citat på två rader?

För vissa – JA.
För oss som är självkritiska – NEJ.

Det är nämligen så att när VI begår ett misstag faller vi hårt och skoningslöst. Vi ramlar rakt ner i ett svart hål av självanklagelser och angrepp på den egna personen. Och den upplevelsen är INTE något som att se fram emot. Speciellt inte tiotusen gånger.

Så för att vi ska kunna ta till oss Thomas Edisons kloka ord om att se alla våra misslyckanden som en väg mot att lyckas behöver vi lära oss att falla mjukt.

Låt mig nu förklara vad jag menar med det.

Normalisera istället för att personifiera

Thomas Edison skulle mycket väl ha kunnat ge upp vid sitt sjutusende försök men varför gjorde han inte det?

Helt klart för att han brann för att få lampan att lysa och att denna passion fick honom att fortsätta även när det kändes motigt. Vi kan också gissa att han var en man som inte gav upp så lätt och att denna ihärdighet kombinerades med en saklighet i förhållande till det som skedde i laboratoriet.

Testerna betraktades som en rad experiment som var och en skulle ge honom en fingervisning om vilken väg han skulle gå. Det föll honom säkert aldrig in att anklaga sig själv för att vara en dumbom eller en klåpare när det havererade. Nej, istället normaliserade han det skedda eftersom han förstod att ett experiment var just ett experiment. Alltså en förhoppning om ett lyckat resultat och inte en garanti.

När vi ska lära oss att misslyckas genom att falla mjukt behöver vi, precis som Thomas Edison, förstå att ett misslyckande är ett troligt alternativ när vi ger oss in på sådant vi inte behärskar. Det är helt enkelt normalt att misslyckas. Av denna anledning behöver vi inte heller ta misslyckandet personligt utan istället se det som det experiment det egentligen är.

Bemöta istället för att undvika

Låt oss nu lämna Edison, och hans glödlampa, för en stund för att istället bege oss in på ett betydligt känsligare område; vår känsla av värdelöshet. För även om vi kan, med huvudet förstå, att det INTE behöver betyda att vi ÄR ett misstag när vi GÖR ett misstag så är det inte detta vi känner.

Inom oss bor, kanske sedan länge, en känsla av värdelöshet. För vissa av oss kan denna ha uppstått vid tidiga år men den för andra kan ha lockats fram vid tuffa omständigheter under senare delen av livet. Oavsett vilket så har vår inre kritiker inte gjort något som helst för att underlätta för oss. Tvärtom har den istället närt sig på denna känsla av vi inte duger som vi är och krävt av oss att sträva efter bli duktigare, snällare och på det stora hela taget perfekta varelser.

När vi går omkring med denna känsla av värdelöshet, som vid minsta felsteg blir ett öppet sår med assistans av vår inre kritiker, börjar vi värja oss för smärtan eftersom det gör så förtvivlat ont. Vi undviker situationer där vi utmanas men även utvecklas. Och i de situationer då vi tar modet till oss att ta steget ut i det okända men råkar trampa fel nonchalerar eller förminskar vi den smärta vi känner. En strategi som är förståelig men inte särdeles fruktbar eftersom sår som inte blir omhändertagna ofta utvecklas till infekterade varbölder.

När vi ska lära oss att misslyckas genom att falla mjukt behöver vi tillåta oss att känna det vi gör. Visst kan vi med huvudet förstå att det är okej att göra misstag men inom oss känns det inte på detta sätt. Och det är just den känslan som vi måste tillåta oss att känna. Vi behöver möta smärtan istället för att undvika den. Först då läker såret.

Förlåta istället för att anklaga

Den som är starkt självkritisk har en hård domare sittande på sin axel. Med en anklagande ton påminner den om allt det som kunde ha gjorts för att förhindra fallet och fadäsen. Den inre kritikern tvingar oss att leva efter en standard som är omöjlig. En standard där inga fel begås och där allt går i lås.

Förnuftsmässigt förstår vi att det är orimligt att ställa dessa krav på total perfektion och dessutom begära att vi ska kunna titta runt hörn men känslomässigt har vi inte mycket sätta emot. När den inre kritikern väser sina orimligheter i vårt öra nickar vårt sargade hjärta och håller med. Vi är värdelösa. Lika misslyckade som misstaget själv.

Men tänk efter. Inte skulle vi behandla en god vän på detta sätt. Inte skulle vi gnida in saltet i misstagets öppna sår. Inte skulle vi påminna vår vän om vad den borde ha tänkt och gjort. Inte heller skulle vi plocka fram en jämförande måttstock och visa hur undermåligt resultatet blev. NEJ, det skulle vi inte. Istället skulle ge vår vän en varm kram, några tröstande ord och påminna om att den gjorde så gott den kunde.

När vi ska lära oss att misslyckas genom att falla mjukt behöver vi försonas med det faktum att även vi har brister och trampar fel. Något som kan vara svårt om perfektion är det enda som gäller. Istället behöver vi påminner oss om att ”göra så gott vi kan” är en skonsammare och därmed hållbarare inställning på sikt.

Reflektera istället för att kritisera

Tiotusen försök som inte ledde någon vart?
Var det så Edison såg det?

Nej, inte alls. Istället använde han varje nytt test som en källa till förståelse. Han begrundade vad som hade gått fel och gjorde därefter en kvalificerad gissning om vad som skulle leda honom närmare ljuset. Därefter testade han på nytt, upplevde bakslaget när korrigeringen inte ledde till den optimala utgången och funderade sedan, åter igen, över vad som hade hänt för att kunna dra nya slutsatser.

Vi som har en stark inre kritiker är duktiga på att analysera, det begångna misstaget såväl som oss själva. Men istället för att inta ett neutralt förhållningssätt där vi, likt Edison, reflekterar för att lära från det som skett använder vi analysen till att borra djupare ner i misstaget och döma ut oss själva för att vi inte kunde ha räknat ut det som skedde innan det hade skett.

När vi ska lära oss att misslyckas genom att falla mjukt behöver vi skilja på sak och person. Vi behöver skilja på att GÖRA ett misstag och på att VARA ett misstag. Denna hälsosamma och tillåtande distans till det som skett gör oss mottagliga för att lära oss mer. Något som kommer föra oss närmare framgången.

Släppa taget istället för att älta

Kanske älskade inte Edison att göra misstag. Möjligen blev han besviken och frustrerad precis som vi. Men det tycks som om han upplevde misstagen, inte bara som oundvikliga, utan även som önskvärda. Utan dem skulle han ju inte kunna lära sig hur han skulle få lampan att brinna.

Hans nyfikna förhållningssätt gjorde det lätt för honom att släppa tankarna på det som hade gått fel och istället rikta dem på hur han skulle få det att fungera nästa gång. Min kvalificerade gissning är att han inte ägnade särdeles mycket tid åt att älta på det sätt som vi självkritiska gör.

När vi begår ett misstagen är vår tendens att anklaga oss för det som skett. Detta kombinerat med vår ovilja att misslyckas gör att vi även har en fallenhet att plocka isär det som skett för att undvika att samma misstag sker på nytt. Vi ältar problemet och kör det i repris i hopp om att hitta lösningen.

När vi ska lära oss att misslyckas genom att falla mjukt behöver vi sätta gränser för vårt eget ältande och analyserande. Efter den lärande reflektion behöver släppa taget och gå vidare. Precis som Edison gjorde de tiotusen gångerna.

Så vad säger du?
Tror du att du i fortsättningen, istället för att undvika att falla, kan träna dig på att falla så mjukt som möjligt?

Tyckte du om den här artikeln? Då kommer du att tycka om de här:
Don’t fuck your fears – omfamna dem istället
Magi, fysik och rädslan för att misslyckas
FOMO – rädslan som topprider dig som vill så mycket
Konflikträdd? 5 kloka sätt snälla människor kan hantera konflikter

Eller vad sägs om den kostnadsfria e-boken Bli vän med din inre kritiker?